Från bensinmonster till eldrömmar

Huset ser gigantiskt ut. Tomten och garageinfarten är inte mycket mindre. Och det behövs för att rymma alla bilarna. Men ändå är det småpotatis jämfört med husägarens vänliga själ.

Magnus Blommé, Mekonomens expert i allehanda fordonsfrågor, verkar inte ha ett ont ben någonstans i kroppen. Alltid nära till skratt. Dessutom har nog alla besök till verkstäder runt om i landet, för Mekonomens räkning, ytterligare format honom till någon man både lyssnar och litar på.

Hade han bott i Göteborg hade han varit urtypen för en ”go gubbe”. I Finland hade han varit 1:e bastuvän för en hel befolkning. Och i Huddinge… Ja, här verkar han trivas.

Att många (dock inte alla) av hans bilar får plats hjälper naturligtvis till.

 

När vaknade ditt bilintresse?

– Jag började med leksaksbilar. Skruvade isär och satte ihop. Jag testade också krocksäkerheten på vissa av dem – i skruvstädet i garaget. Det var inte populärt. Satte fast bilen och snurrade in skruvstädet, och sedan såg jag hur bilarna ”blev krockade”. Var de vek sig.

 

Och sen var de förstörda?

– Ja. Det var en sopkorg bredvid. Jag blev avslöjad när pappa hittade leksaksbilarna där. Han var inte helt nöjd, haha.

– Pappa hade bensinmack, och jag hängde där när jag var riktigt liten. Så det var bilar tidigt.

 

Vad hade ni för bil i familjen?

– Renault 4. Renault 5. Det var mycket Renault eftersom pappa hade jobbat där. Pappa hade även Ford Granada, en sedan 2,8 i – i, det var viktigt.

– Och han hade en bil som jag såg under hela min uppväxt, men som stod i garaget och aldrig kom ut – en MGA. En klassisk öppen, engelsk sportbil. En 1959:a, han har kvar den fortfarande.

 

Står den kvar i garaget?

– Nej, mina föräldrar flyttade för tio år sedan och det var första gången jag kunde gå runt bilen ett helt varv. Tidigare har jag bara kunnat lyfta på ett skynke och tittat, där den stått inparkerad bakom en verkstadsbänk. Den gick inte att ta ut utan att montera ner det som fanns i garaget.

 

Gick den att köra vid flytten?

– Vad jag vet är vattenpumpen trasig. Och jag har erbjudit mig att byta den från att jag var ungefär 15 år… Men nej. Han skulle fixa den när han blev pensionär, och det har han varit i tio år nu utan att ha fixat den.

 

Ni verkar ha en speciell relation.

– Ja. Mamma säger alltid ”Nej, varför köpte du en sån, vad ska du med den till?” Medan pappa tyst hejar på. Typ: ”Det är bättre med ett intresse än att driva på stan.” Haha!

– Och han har alltid sagt ”var rädd om grejerna och se värdet i det” – och det har ju alltid varit bra. Det har hängt med sedan första moppen.

 

Vad var det för moppe?

– En Honda MT5. Jag fick köpa den nästan ett år innan jag fick köra den, och trodde att jag skulle kunna lura farsan. Men det kunde jag inte. Han ställde den längst in i garaget – bakom MG:n – och låste fast den med en kätting i en snöplog, haha.

 

Oj!

– Ja, så det var inte förrän dagen innan jag fyllde 15 som jag fick lyfta fram den, och sedan kvittera ut nyckeln. Jo, pappa hade kört både bil och annat innan han fick körkort. Hans mamma, min farmor, hade taxirörelse så han flyttade bilar jättetidigt, och nu skulle jag inte få göra samma sak. Han hade visst åkt dit någon gång.

 

Starkt av honom att stå på sig!

– Ja. Jäkla gubbe, haha.

– Jag fick inte trimma heller. Så det enda jag kunde göra var att se till att allting var i toppskick. Med moppar blir det avlagringar i avgasröret och det gör att den tappar effekt. Så jag ”sotade” min moppe kanske varannan vecka – tog bort avgasröret, eldade i det och skrapade ur sot. Såg till att bara köra på de bästa oljorna. Allt för att moppen skulle gå så fort som möjligt utan att den var trimmad.

– Jag lyckades vid nåt tillfälle köpa en moppe som redan var trimmad, och trodde att jag skulle kunna undanhålla det för farsan. Men när jag stod ute på garageinfarten och varvade lite sa han bara ”Skruva tillbaka originalgrejerna” och gick in.

 

Och då gjorde du det?

– Jag sålde den, haha.

 

Han verkar hård men rättvis, din pappa.

– Ja, det gjorde ju att man förstod sakers värde. Jag hade inte haft pengar att köpa moppen själv – jag fick tjata till mig den av farsan. Men då kom det en skuldsedel på samma belopp, att det här var jag skyldig honom. Så medan kompisarna kastade sina moppar i buskarna vid skolan eller stod och ”burna” och sabbade sakerna, så putsade jag och såg till att sakerna höll sitt värde. En bra lärdom.

 

Vilken var din första egna bil?

– Saab V4 96. Orkidévit… Pappa svetsade stötdämparinfästningarna och målade så den såg fin ut. Jag hade den i nåt år. Årsmodell -75. Det är för övrigt mycket 75:or, det är min vanligaste årsmodell för bilar. Jag vet inte riktigt varför det blivit så. De var väl vanligast när jag växte upp, några år gamla, så jag fick väl en förkärlek till dem.

 

Du mekade själv?

– Ja, på den tiden var det ”learning by doing”. Testa, misslyckas och sen göra rätt.

– Sedan började det där med att hitta fina bilar. Och genom pappa så hittade man en del, folk som kom till verkstan på macken och ville att han skulle ta hand om nån bil. på så sätt fick jag tag på en orange Opel Ascona A Rally, med automatlåda, som en tant hade haft sen den var ny. En sådan bil går knappt att hitta i dag, och ännu mindre med automat.

Opel Ascona Rally?

– 1,9 SR, Sport Rally. -75:a. Bra skick, hade bara gått 6 000 mil. Vet inte om tanten hade bytt förgasare på den, för den gick inte snabbare än 75. Trots att det var en Rally. Men den var verkligen tantkörd.

 

Gick det inte att göra något åt det?

– Jo, jag bytte förgasare… och körde sönder motorn. Den var nog inte van med ungdomlig körstil.

 

Hur länge hade du den bilen?

– Ganska länge. Jag sålde den 1995, men vet faktiskt inte riktigt varför.

– Då körde jag Renault 4, av ekonomiska skäl. Fruktansvärd att köra med på vintern. Så länge den var igång så fanns det värme, men samma sekund som du stängde av så var det bara att skrapa rutorna. Jag la extra isolering under gummimattorna – och tyckte sen att det inte gick att köra med den, för den blev så slö. Men det var ju bara för att isoleringen var så tjock att en tredjedel av gaspedalsspelet förvunnit! Jag fick gräva ur isoleringen så att det gick att trycka pedalen i botten.

– I den vevan köpte jag min första Pacer, samtidigt som jag hade Renault 4:or. En väldig kontrast. 1,51 meter smal Renault där man nästan sitter på varandra, till Pacern som är typ 2 meter bred…

 

Och så där fortsatte det alltså med bilar?

– Ja. Jag har väl avverkat tio Renault 4:or i olika skick. Sådana som jag köpt som objekt, som inte varit någonting, tagit hand om och förfinat. Jag vill ju att de ska överleva, så jag lägger ner en massa tid, energi och pengar… Och sen så släpper jag dem vidare för att jag inte orkar mer, och så letar jag upp en till som jag tror är ännu finare. Och sen lägger jag ner en massa tid, energi och pengar igen…

 

Mekandet då. Har det alltid varit kul?

– Ja. Första riktiga minnen jag har av att meka med bil var innan jag hade körkort. Jag hjälpte brorsan att byta bromsbelägg på hans Fiat Ritmo, hemma på garageinfarten. Då var jag 13 år, kanske.

– Som tack för det skulle jag få köra bilen runt området. Det var en tyst deal mellan mig och min bror. Så jag var lite ivrig den gången – bytte bromsbeläggen, backade ut bilen och körde nerför gatan. Körde väl rätt fort, och så slutade gatan bara med skog. Stora tallar. Och jag hade glömt att pumpa på bromsen för att pumpa tillbaka beläggen, trycka ihop dem. Och det första som händer när jag kommer ner där och ska bromsa, så far pedalen rakt ner i golvet… Jag fann mig och fick stopp på bilen – men där lärde jag mig saker. Och tänkte alltid sen: ”Okej, ta det lugnt, var inte så ivrig i mekandet. Har jag gjort allt? Har jag tagit bort alla verktyg, är allting schyst?” Lugnt och metodiskt.

– Många gånger har jag fixat problem utan att egentligen veta vad jag gjort. Det är den klassiska ”skruva isär och sätta ihop igen.” Vad gjorde jag? Jag hittade inget fel men nu funkar det.

 

När började du tänka på mekandet som möjligt jobb?

– Det var egentligen en slump. Jag fick jobb på butiken där pappa hade handlar delar i massor av år. Mekonomen i Östberga, 1994, direkt efter lumpen.

 

Verkstad?

– Nej, det var butik. Och det boostade mitt nörderi, då hade jag ju tillgång till allt. Då skulle jag helt plötsligt skruva i värsta bilstereon, byta lamporna, uppgradera…

 

Du var 20 år och hade en… Renault 4, gissar jag?

– Ja, och jag hade fortfarande min Opel Ascona.

 

Vilken bil fick dra nytta av alla nya kunskaper?

– Jag gav mig på alla jag hade. Halva lönen kom ju nästan i bildelar. Jag hade till och med ett konto, där jag fick skriva upp i en pärm, sätta in kvitton och betala allt eftersom. Så det var riktigt bra att ha mig som anställd.

 

Har du gjort några resor med dina bilar? Runt jorden med Renault 4:an kanske?

– Nej, men jag åkte upp till Sundsvall och halvvägs till Östersund på stugsemester flera gånger. En gång när jag skulle åka till stugan så stod det en liftare på vägen ut från Stockholm. Men jag tänkte att jag inte skulle utsätta honom för Renault 4:an, så jag åkte förbi. När jag sedan kom upp till Sundsvall stod samma liftare där, och på skylten stod det ”Östersund”. Jag stannade, det var ju ändå andra gången, och han hoppade in. Men han såg lite chockad ut och satt och tittade sig omkring, på mig och på bilen, och sen sa han: ”Det är ju helt otroligt! Jag känner igen din bil – du åkte ju förbi mig i Stockholm. Och precis efter att du passerat hoppade jag in i en ny BMW som de sedan körde som ett psyk – jag var rädd hela vägen upp till Sundsvall. Vet du hur länge jag fick stå och vänta på dig i Sundsvall?! Ungefär 45 sekunder. Hur kan du redan vara här?”

– Den Renault 4:an gick bra. Men till slut gick det hål i en kolv, när jag var uppe i Sundsvall. Det var döden för den.

 

Kan du känna en saknad efter vissa bilar?

– Absolut! Det har jag efter min pappa. Jag vet att han grämer sig över bilar som han har sålt. Han hade en gammal Pontiac där det blev bucklor på huven efter ett snöras, och kompisarna retade honom för de där bucklorna. Då sålde han den, och sen ångrade han sig… Jag har forskat lite grann i pappas gamla bilar, vilka som lever och vilka som inte gör det, och varit sugen på att köpa tillbaka dem. Bland annat den där Pontiacen.

 

Den fanns kvar?

– Ja, men ofta är det ju så att de man minns som fina är vrak när man hittar dem igen.

 

Vilken är pärlan framför andra bland alla bilar du haft?

– Den jag haft längst är en illgrön Renault 4. Den har jag haft sedan 1999.

 

Är det en… -75:a?

– Så klart. Den köpte jag av en tant som var elallergiker. Och då köpte jag också mitt gamla hus, det var i samma område. Lång historia. Bilen hade i alla fall gått 4 000 mil, nu har den gått 8 000. Den kommer jag aldrig att släppa.

 

Vilken bil ångrar du mest att du släppte?

­– Det är nog min gamla röda Pacer. Den var så fin då, hade jag fått bevara den hade den varit jättekul att ha.

 

75:a?

– Ja. AMC Pacer X. Det såldes bara drygt 200 sådana i Sverige, och jag har ägt fem av dem. Till alldeles nyss ägde jag tre. Jag vet inte hur många som finns kvar, men det är nog bara en 30 bilar som rullar.

 

Varför gjorde du dig av med den?

– Det var en skivbolagsdirektör som gick förbi min Pacer på stan. Han tog reda på vem som ägde den och sen ringde han. Han ville köpa bilen och jag svarade att den inte var till salu. Men han ringde varannan dag ungefär och erbjöd mig mer och mer pengar. Till slut kunde jag inte låta bli – jag bodde i Rågsved, jobbade i Östberga och tankade för en hundring varje dag för att åka den sträckan…. Så jag tänkte ”Nej, jag säljer den.” Och sedan fortsatte jag åka Renault 4.

– Men Pacern var i jättefint skick. Jag såg den på stan med Dr Alban och andra som satt i den. Och efter det stod den på Moderna Muséet i en utställning om fart.

– Men ekonomin att sitta och köra den varje dag… Nej. Och det är ju egentligen en riktig skitbil. Den var misslyckad från början och den har inte blivit bättre med åren. Allting går sönder.

 

Men ändå populära eftersom folk vill åt dem?

– Ja, de är så fula att de är annorlunda. De ser inte ut som någonting annat. Drar man ut den i Photoshop kan den se ut som en Porsche 928 – men då får man ha väldigt bra fantasi…

– Den skulle vara världens första breda, lilla bil. Upplevas som en fullsize, stor amerikanare men eftersom det var dåligt med soppa, och dyrt, så krympte man yttermåttet på längden för att den skulle bli bensinsnål. Men allt misslyckades, den blev bara konstig. När den kom fram i USA var den sjukt hipp! Omskriven i alla tidningar, sålde jättebra, men när den kom till Sverige var den redan död.

– Pacern var känd för att högerdörren var en decimeter längre än vänsterdörren. För att det skulle vara lättare att kliva in i baksätet, men det fanns ju bilar som hade fyra dörrar och var mycket mer praktiska. Nej, Pacern är en helt oduglig bil, men fantastiskt design och tanke. De ville göra så mycket… men det blev ingenting.

 

Men du gillar den.

– Jag gillar att inte möta mig själv när jag är ute och åker. Jag vill ha en bil som ingen annan har. Min elbil Renault Twizy sticker också ut. Och Renault 4:orna blir färre och färre – även om jag minns hur vanliga de var när jag var liten. När en försvann i backspegeln så dök nästa upp längre fram, så vanliga var de. Då. Men någonstans på 1990-talet försvann alla. De rostade sönder när ingen tog hand om dem. Renault 4:orna kostade ju bara 10 000 kronor nya och kördes mycket. Jag minns att folk kom in till pappa med bilarna när de gått flera tusen mil och sa ”Den startar inte” – och så hade bilen ingen olja i sig. ”Måste man fylla på det?!” Det var en bil som alla hade råd med men som ingen brydde sig om. De köpte en ny i stället.

– Renault 4 var en mycket mer användbar bil än till exempel Bubblan. Den hade ju fyra dörrar, en baklucka, väldigt lätt att lasta, tog sig fram, kostade ingenting, riktig värme… Den var fiffig. Enkelt uppbyggd. Jag önskar att det fanns en sån bil i dag.

 

Sämsta bil som du haft? Som du köpt men sedan tänkt att ”nej, vad är det här?”

– Egentligen är det ju Pacer. Även på den första jag hade så gick ju allt sönder. Det rann soppa, den startade inte…

 

Men har du skaffat en bil som du inte känt något för?

– Jag fick köpa en Citroen BX19 av en kompis. Jag var livrädd för de där bilarna, komplicerade med sin hydraulik, och jag tackade nej. Men då sa han att jag skulle få den för 300 kronor. ”Ge hit skiten då” sa jag, men på nåt sätt visste jag att den skulle gå sönder. Och dagen efter när jag kom ut så var det en pöl med hydraulolja under…

– Nej, det var en hemsk bil. Men den hade partytrick – man kunde sänka ner den i rondellerna så den såg ut som en sportbil. Och när man åkte upp bredvid någon tjej så hissade man upp bilen för att det skulle bli uppseendeväckande… Men då såg den ju helt horribel ut i stället.

 

Vilken bil är ditt mesta renoveringsobjekt?

– Min Mini. Austin Mini. Den har inte varit besiktigad sedan 2000 men den startar och går. Den räddade jag från en snödriva hos en gammal granne.

 

Vågar jag fråga om årsmodellen?

– 1973. Man måste våga testa någonting nytt!

 

Har du någon drömbil? Du får inte säga Pacer.

– Tesla. En fyrdörrars familjesedan. Elektrisk. Jag ju börjat med min lilla Renault Twizy, och det känns väldigt rätt. När man vrider på nyckeln i Twizyn så låter det ingenting, och jag kör sen åtta mil utan att släppa ut nåt i luften… Så, Teslan är en drömbil. Det är väl den elbil som utvcklats längst i dag, man kan åka 40 mil på en laddning. Jag har bokat provkörning…

 

Jaha!

– Men jag har inte råd att köpa. Den kostar en miljon ungefär. Fast, en dag blir den också begagnad…

 

Men där blir det ju inte mycket mekande, va?

– Nej, det blir nog mest vårda. Kanske byta bromsar och sånt.

 

Är det inte lite ovanligt – att en meknörd och superexpert som du brinner för elbilar?

– Ha, det är kanske därför. Man har hållit på så mycket med skruvandet att man tänker att det här med elbilar ändå är lösningen.

– Samtidigt så kan de gamla bilarna, sådana som stått i 20 år, få i sig lite bensin och sen hoppa igång och funka. Medan elbilen stod en vinter och sen startade den inte… Då blir man ju lite smått brydd. Det går ju inte ens att släppa handbromsen om det inte finns ström i bilen… Det finns bekymmer med de bilarna också – så jag kommer säkert att få meka. Lösa nya problem. Och elbilar är ändå framtidens melodi.

– Jag gillar att testa nya tekniker, lära känna dem. Jag har haft hybriden Prius också. Men, blir det världskrig eller strålning från rymden så att allt blir utslaget – då vet jag att Renault 4:an i alla fall kommer starta. Den skulle jag också kunna laga vad som än händer, med verktyg som inte kräver ström eller dator.

 

Du ger många tips i Mekonomens instruktionsfilmer.

– Ja, och det mesta bygger ju på det som jag lärt mig under resans gång. Jag hade en Renault 4 som var avkortad och ombyggd till cab. 6-voltsbatteri, startmotorn ville aldrig få fart. Så den parkerade jag alltid i nerförsbacke för att kunna rulla igång den. Men den gick att att veva igång också! Jag minns när jag parkerade den inne i stan, i nerförsbacke precis vid gränsen till parkeringsförbud. Ändå var det någon som parkerade framför. Och då kunde jag ju inte rulla igång, så jag fick veva igång den – just vid en uteservering. På med tändningen, i med startveven genom kofångaren där fram och sedan rassla runt. Det lät för hemskt! Dessutom startade den inte på första försöket, så folk på uteserveringen började undra vad jag höll på med. På andra försöket gick bilen i gång och uteserveringsgästerna gav stående ovation för killen som ”vevade igång sin cab”.

– Jag lyckades till slut ställa in allt helt rätt så att jag kunde ”kicka” igång den. Bara sätta i startveven och trycka ner den med foten så startade bilen. Och det är ju så jag vill göra saker, förbättra och förfina för att det ska bli enklare.